När jag var liten...
Det nästan mest tråkiga jag visste var vuxenmiddagarna. Då typ 4-5 vuxna samlades och pratade och pratade och pratade och pratade och pratade. Nämnde jag att de pratade förresten? Åh vad jag tyckte det var trist. Det diskuterades och maldes vuxenämne efter vuxenämne, jag har till och med varit på väg att somna ett par gånger under sådana middagar. Det slutade alltid med att vi barn gick och lekte för oss själva, det var liksom ingen mening att ens försöka få en barn-syl i vädret. Att det dessutom serverades hård avokado med vuxenröra i gjorde inte middagarna mer uthärdliga, fy fan så äckligt, DET skulle jag då aldrig börja gilla i alla fall. Den saken var säker!
Nej, en sån där tråkboll skulle jag ju aldrig bli. Eller? Vänta nu. Jag håller faktiskt på att bli en sån där tråkboll. Som äter avokado (visserligen har jag förstått att den ska mogna innan man äter den, men ändå), älskar att läsa morgontidingen (helst ifred), ogärna leker (jag vet, men det är så trist...), gärna håller mig uppdaterad med Rapport och vuxenmiddagar då? Ja tack! Gärna. Att få äta middag med vänner och prata prata prata hör till favoritsysslorna i det här hemmet.
Men tusan, hela tråkbollsvägen kommer jag nog inte att gå. Jag viker ned tidningen ibland och pratar med mitt barn och efter frukost leker vi på golvet och det är ju rätt så mysigt. Rapport kan jag faktiskt strunta i ibland och avokado äter vi alla tre. Vuxenmiddagarna där barn är med varvas just med lek på golvet och vuxensnack vid bordet. Om barnen vill vara med och prata får det gärna vara det, för barn säger rätt konstiga, intressanta saker som kan liva upp vilket vuxensamtal som helst.
Så hälften tråkboll och hälften lekboll, det är nog en bra kombination för mig. Om inte för min skull så för ungens.
/Annika
p.s På bilden är jag typ 5 år, ser ut som en kille och verkar fundera på just varför vuxna är så tråkiga. Fotot är taget av min far.
åh. det ser ju ut som ungen din. likheterna är slående. = )
kram l
Ja tänk vad man kan ändra sig, jag tror att alla har tänkt så när man var liten. Men vissa saker som man ogillade allra mest hos de vuxna går att hålla emot, men då gör man väl nåt annat som ens egna barn kan bestämma sig för att inte likna:)Kram
Ps. jo ögonen är då på pricken lika men nog finns pappan där numera
såklart farmor, det klart ungen är lik sin fina far också. =)jag tror, eftersom jag känner annika bäst, så ser jag mest likheterna till henne.det är samma med mina ungar. farmor och farfar ser sin son och vännerna mina ser mig i dem. härligt ju!
/Lovisa
Tänk dig då hur det är att vara den lilla plutten i familjen, där till och med syskonen är vuxna och pratar ekonomi, politik, elpriser, och annat blaha. Inte lätt att en mot fem få en barnsyl i vädret :)
hmmm. jag kan inte släppa detta. funderade i efterhand på hur det kunde feltolkas det jag skrev.
jag menar alltså inte att jag påstår att jag känner annika bäst utan att jag känner henne bättre än vad jag känner tobbe. det förstod ni bergis, men det är så typiskt mig att inte kunna lämna det så här... = )
som när du annika, i mitt tvångstankeinlägg, benämnde dig själv som perfekt,men inte vågade lämna det så utan ett ironiskt ; )
= )
/LOVISA
