Mina fina tvillingar

Hemma på vår gata, i stan, när jag var barn, hade jag grannar. Precis vägg i vägg med vår radhuslägenhet på kullerstensgatan fanns det andra ungar. Två stycken. Likadana. En Anna och en Åsa. En blå och en röd. Jag tyckte egentligen inte att de var speciellt lika. Snarare väldans olika. Jag fattade inte hur folk kunde ha svårt att sära på dem.

Ibland hörde jag hur de jagade varann i trappan och skrek svordomar och argheter med gälla röster. Det hände att jag satt emellan dem i en kanot då de plötsligt blev osams. Eller hur de gav varandra illröda handflator på ryggarna. Men de var bästisar. Åtminstone så var vi någon slags three-some-bästis-pakt. Med den lilla detaljen att de aldrig egentligen erkände varandra som bästisar. Utan var och en var bästis med mig. Fast det var nog bara nåt de sa, för de var alltid tillsammans.

Anna och Åsa var i Thailand när Tsunamin kom. Jag var hos mina svärföräldrar och såg på deras lilla TV i gästrummet hur en våg sköljde upp över en strand. Det verkade ganska ofarligt vid det laget. Men med minutrar och timmar så förstorades också flodvågens påverkan. Vi förstod att det var allvarligt. Det knöt sig i magen. För alla människor som befann sig där, men i mitt fall, framförallt för mina tvillingar.

Tvillingarnas mamma, en fantastiska Barbro som uppfostrat ett helt gäng fina människor alldeles själv var såklart trasigt orolig. Jag vågade inte ringa henne först. Jag ville inte oroa mer. Istället ringde jag en av hennes andra döttrar. Dagen efter tror jag att jag ringde Barbro. Vi pratade länge i telefonen. Och trots att vi fått veta att de var utom fara för livet kunde vi inte låta bli att måla upp situationen när det skedde. Hur de sprungit från stranden mot bergen. Hur Anna först vänt om för några skvallertidningar. Och hur Anna ramlat och Åsa för en stund, om än bara sekunder, trott att hon var förlorad. Vi oroade oss i telefonen, Barbro och jag, om hur de hade det och hur det skulle påverka dem. Det gjorde ont att tänka sig in i deras situation då, och det gör ont att skriva det nu.

Livet är allt bra skört. Jag är förbannat glad att ni finns kvar i mitt liv, mina goa tvillingar!! /Lovisa


Kommentarer
Postat av: Tvilling Åsa

Åh shit tårarna bara rinner!!!! Så fint skrivet...

Jag är jätte glad att jag har dig kvar i mitt liv och hoppas att det så förblir for ever..... :) Puss min vän

2010-01-27 @ 15:16:41
Postat av: Tvilling Anna

Åsa kunde inte sagt det bättre själv,tårarna bara rinner... Jag är så glad att få växt upp med dig Lovisa och dina ibland (ganska ofta) galna upptåg:)Men va skoj vi har haft:)Brukar tänka tillbaka på de åren ibland och bara le för mig själv... Tack min underbara vän för att du finns!!! Många kramar Anna

2010-01-28 @ 12:11:03
Postat av: lovisa

Puss till er!!!

Glöm aldrig att ni är värdefulla!!

/Lovisa

2010-01-28 @ 12:30:17
URL: http://itsallvintage.webblogg.se/
Postat av: Anonym

Detsamma till dig underbara Lovisa (eller loisa som Lars säger) Puss :)

2010-01-29 @ 08:13:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

julias vardag

krickelin krickelin

Sammy rose

Sandy in the sky with diamonds

Hanna Hellqvist

Annika Norlin

Extra allt

Fine dage

Johanna VINTAGE

Angle at my table

smilerynker

AprilApril

Isabelles blogg

Doredoris

fingerspitzengefuhl

pellas pärlor

trasselfofs

hannanonien

RSS 2.0