Min mamma är död, har dött, dog.. Hur man nu talar om död i dåtid utan att tvinga de döda att vara döda i all evighet. Och när människor blivit döda är det lätt hänt att vi bara pratar om de fina sakerna. Vi blir nostalgiska och höjer personen till skyarna. Så är fallet med min mamma. Jag minns henne inte alls. Jag var så liten när hon dog. Men jag har mängder med fotografier och än mer historier. Problemet är att hon bara beskrivs som en ängel, som en oklanderlig och perfekt människa. Helt utan brister och fel. Har aldrig gjort något ont. Var så ljuvlig. Gick upp tidigt på mornarna……cut! Det måste ju finnas någon annan sanning. Min mamma kan inte ha varit helt perfekt. Vem sjutton är det? Och vad hjälper det mig då jag vill försöka bilda en uppfattning, en bild av min mor. Vem hon var och vad hon ville göra. Vad hjälper det mig om alla bara säger att hon var perfekt. Det är ju inte ett dugg trovärdigt.

En gång träffade jag en man som känt min mamma som ung. Han pratade om henne som min morsa. Bara att han använde ordet morsa, som jag för övrigt inte tycker om i andra fall, gjorde mig glad. När han sedan berättade om fester de varit på tillsammans och om alkohol och till och med marijuana började bilden av min mor klarna. Hon var fin och go och allt det där. Men hon var människa också. Hon var ung på sjuttiotalet och jag hade inte längre en omöjlig förebild att leva upp till. Det var skönt.

Det är kanske därför jag försöker ta bilder på mig själv i bland. Därför jag försöker ta plats i våra fotoalbum. För att lämna spår till de som lever vidare när jag inte längre finns. Och det kanske är därför jag också klistrar in bilder på ledsenhet och ilska. Inte bara tillrättalagda och perfekta leenden. När människor försvunnit kanske barn och barnbarn också vill se hur deras anhöriga såg ut när de var arga och ledsna. Inte bara tungan-bakom-framtänderna-leendes mot kameran.

/Lovisa