Ja tänk, de där åren på folkhögskola formade nog oss mer än vi fattar. På bilden är vi typ 21 och är på Jakanmaskerad. Shit, länge sen nu, men kul var det.

Jag hade flyttat till Stockholm efter några år utomlands och skulle minsann inte bo i huvudstaden mer än det halvår filmkursen på Jakan varade. Och det var en människoskeptiker som började på skolan, jag gillade egentligen inte någon i klassen. Tyckte alla var dryga utom killen med samma musiksmak som jag och tjejen som var vegetarian verkade ju också ok. Men jag minns en fest andra halvåret  (för vi tjatade till oss en extra termin) på Jakan. Jag och Lovisa började prata, i trappan upp till rummen utanför filmsalen stod vi. Vi pratade och pratade, och plötsligt rann skepsisen av mig. Här stod en person som jag. Som visste hur det var att ha en död mamma. Som inte la huvudet på sned och sa ”stackars dig!”. Som var vegetarian. Som gillade loppisar och förstod mina torra skämt och verkade haja allt annat jag sa med. Och på den vägen var det. Våra dimmiga dar på Jakan var kreativt underbara men också fyllda med ångest och livsoro. Men man hade alltid någon att dela allt det där med och kommer alltid att ha.

Och vad hände sen? Lovisa vet. To be continued…
/ Annika