Lärare har skyldighet att enligt skollag erbjuda en icke normativ undervisning och motverka traditionella könsmönster. På många skolor och förskolor satsas det på genus och jämställdhet. Vissa hävdar könsblint att de redan bemöter pojkar och flickor lika, medan andra erkänner sina misstag och vill arbeta med den sneda undervisningen och pedagogiken.  Till viss del....

I personalrummet pågår en genusdiskussion. Om hur vi behandlar pojkar och flickor olika, om hur vi talar kort och befallande till pojkar och målande och ned-på-knä-ande till flickor. Alla är överens. Och vi måste förändra oss. Kanske ska vi filma oss eller spela in på band hur vi låter. Så kommer diskussionen till pojkar i klänning. Och visst ska de väl få ha klänning. De blir ju inte bög för det. Eller hur?! Nej, håller alla med om. Så visst, klänning får pojkarna ha. Och bög kommer de inte att bli. Ingen risk att oroa sig.

Den gängse synen i personalrummet är att homo (bi eller trans)sexualitet som något ”annat”. Något oönskat och icke hemmahörande i förskolevärlden. Barn med snippkön och snoppkön klassas obrytt på förskolor som kärlekspar. Skulle någon däremot benämna två kramandes pojkar som ett kärlekspar skulle ögonbryn höjas. För plötsligt handlar det om sex. Och det är absolut inte läge för sådant på förskolan. Om bögar och lebbor, behöver barnen inte få veta förrän de är äldre.

För när det kommer till frågor kring sexualitet blir det lätt stopp. Vi kan gärna arbeta med genusfrågor bara vi lovar pojkarnas pappor att deras söner inte blir homosexuella. Vi kan arbeta med pojkar och flickors utrymme och bemötanden, men vi behöver inte blanda in sexualitet.

Pedagoger och föreläsare kan poängtera att en pojke som tränar empati och tillåts klä sig i klänning inte blir homosexuell som ett slags försvar för att arbeta med jämställdhet och genus. Men frågan är om inte detta medverkar till att sätta heterosexualiteten som norm och konstrueras inte i med detta homosexualitet som något icke önskvärt?

I all slags media är heterosexualiteten den oftast förekommande sexualiteten, som den oproblematiserade normen. I barnböcker läser vi om Bert, Didrik, Adam och Eva, och andra barn som är förtjusta i det "motsatta" könet. Det är intressant att leka med tanken på hur folk skulle reagera om böckerna och filmerna istället handlade om Martin och Peter, Simon och Liam eller Maria och Aurora. Skulle handlingen tolkas som mer sexuellt laddad än i de traditionella heterosexuella kärlekshistorierna? Skulle böckerna fördömas för att vara alltför vulgära eller skulle relationerna inom könsgrupperna tolkas som vänskap istället för kärlek?

Förväntningarna på heterosexualitet finns överallt och det är endast om du avviker från detta som du märks.  En hetero har medvind i livet. Reklam, TV-program, sångtexter, bilder och i ett dagligt samtal i en butik. Överallt förväntas och bekräftas heterosexualitet.  Heterosexualiteten som sådan är samtidigt osynlig i samhället, så också i skolans värld. En slags heteronormativ hjärntvätt som behöver ifrågasättas och problematiseras för att vi ska kunna erbjuda en skola för alla.

Så fram för en mer queer pedagogik!!

/Lovisa

Lärare saknar kunskaper inom sex och samlevnad, samtidigt som Sex och samlevnadsundervisning är ett obligatorium sedan 50 år tillbaka. Ute i skolorna fortsätter problemet med att heterosexualiteten görs till norm och HBT-personer osynliggörs. Trots genussatsningar och jämstäldhetsprojekt.

 Kolla in ungdomsmottagningen på nätet som är en normmedveten site.