Idag har jag känt mig så jäkla tacksam. Inte bara för att det schackrutiga köks- och hallgolvet snart är klart (men satan i gatan så snyggt det blir, kunde man vara kär i ett golv så är jag det nu) utan för allt det där andra. För ungen som bara ler och ler och lyser upp mina (och nya förskolans enligt personalen där!) dagar. För sambon som klipper gräset och är snäll och kramig och kommer med en chokladbit efter maten. För att vi får vara friska (ta i massa trä!) och för att till och med min gamla lilla pappa verkar ha piggat på sig de senaste månaderna och att min bror råkar vara en av de bästa bröder man kan önska sig och att jag i sambons familj har fått så många fler fina människor att ha nära. Och så galet tacksam är jag över mina vänner som står ut med mina eremitperioder och som finns kvar i vått och tortt och blött och stött. Och också tacksam för fina läsare som skriver fina saker som får en att våga och skriva och satsa.

Vet ni, idag var jag till och med tacksam över att ungen kissade lite på golvet alldeles innan läggdags. För tänk att inte ha den där ungen som kissar lite på golvet ibland. Tänk. Nä fy tusan, hellre lite kiss på golvet än ett rent helvete. Eller hur var det nu... Ni fattar.

Tacksam är jag iallafall.

Här ser ni ungen alldeles innan kissfadäsen. Fin va?

/Annika