Idag är jag och ungen hemma själva. Ute är det snö snö snö och minst minus femton grader. Det får bli en innesöndag. Vi sysselsätter oss bäst det går, ungen och jag.

Ungen hoppar i sängen och springer runt runt.

Jag provar min nya vintage-sommarklänning och längtar till vårsol och kaffesippning på terassen. Snart.

Sen leker ungen och jag med lego. Eller häller snarare ut legot tusen gånger på golvet.

Jag provar ännu en sommarklänning och ungen bjuder på låtsatstårta.

Elefanten på väggen håller oss sällskap. Livet är fint att leva en dag som den här.

/Annika

När jag var 21 år gammal ärvde jag ett hus. Ett fint hus, byggt 1909, i ett ännu finare kvarter i Stockholm. Huset är min morfars barndomshem och hans ensamma syster hade bott där de senaste 20 åren innan jag flyttade in. Jag har älskat och hatat mitt hus om vartannat. Älskat det för att jag såklart måste, det är ju helt osannolikt att ärva ett hus i Stockholm när man bara är 21 år gammal. Vore fruktansvärt otacksamt att inte uppskatta det, jag vet. Hatat det för att jag de första åren gick runt i ett museum där min mammas släkts hemligheter och historia hela tiden viskade i väggarna. En historia jag svurit på att göra mig fri ifrån och plötsligt var jag en större del av den än jag någonsin velat.

Jag var en rätt så populär husägare när jag var 21. Vi hade ofta fest och ännu oftare efterfest hemma hos mig de första åren jag bodde här. Kul var det. Efter några år började huset bli väldigt trött. Det liksom bönade om att vi skulle laga det, det ven i fönster och takpannorna hotade med att kasta sig i huvudet på oss om vi inte gjorde något. I takt med att vi blev gravida och definitivt bestämt oss för att bo kvar så började vi renovera så smått. Bergvärme ville huset ha. Och ny dränering. Taket gjordes om och elsystemet byttes ut och huset började repa sig. Nu är vi inne på de avslutande renoveringarna, nytt badrum och en uppfräschning av 50-talsköket (som jag älskar så!). Sen får det vara färdigrenoverat. Livet måste innehålla något mer än val av kakel och takpaneler.

Snart har jag bott i mitt hus i 10 år och jag älskar det mer och mer för varje år som går, speciellt de små detaljerna som guldhandtagen till spegeldörrarna och de stora ljusa fönstrena i hallen. Huset är mitt och min familjs nu och dess gamla historia och hemligheter börjar sakta tystna i väggarna. De har nog inget val. Min unges glada röst kan få vilket spökbesatt hus som helst att bli en trivsam och lycklig plats. Och där min unge trivs och är glad, där vill jag  också vara, där skapar vi oss en ny historia.

/Annika

I helgen tog jag tåget och hälsade på hemma hos en av mina allra finaste (både på insidan och utsidan!) vänner. Hon och hennes familj har precis köpt ett superfint parhus i tjusig 50-talsstil. Jag passade på att ta lite bilder med min nya kamera när jag var där och tänkte bjuda er på några av de bästa bilderna. Vi kommer att bjuda på fler hem i framtiden i denna nya "Hemma hos"-serie, så håll till godo!

Så här fint är det iallafall hemma hos Maja:

Huset är fullt av fina färggranna prylar som denna fina röda telefon och massor av kivilyktor. I fina runda magen bor ännu en liten familjemedlem.

Maja är liksom jag galen i Mumin. Jag blev bjuden på en smaskig nybakad Muminkaka (syns i övre högra hörnet) och kaffet serverades såklart i finaste Muminkopparna. Ljuslyktorna är fina second handfynd.

Denna galet snygga golvlampa i 70-talsstil är kanske det loppisfynd jag är mest avundsjuk på någonsin alla kategorier. 20 kronor kostade underverket!

Billybokhyllorna i vardagsrummet.

Huset rymmer massa fina gamla lampskärmar i olika pastelliga färger.

En liten tiger vaktar hemmet där även en liten söt trollunge bor.

Fina dalahästtåg fick jag äran att leka med tillsammans med den (än så länge) minsta medlemmen i familjen.

Huset har nyligen välsignats med ett nytt badrum med schackrutigt golv. I love! Snart har jag ett likadant!

 

/Annika