Fan, har kommit på att det inte är så konstigt att man är lite deppigt lagd. Med tanke på den musik jag fastnar för alltså.

I somras snöade jag in på the National och låtrad efter låtrad drar ner en mot smutsen på golvet och trycker fast en där. Lyssna bara på den här raden: "Say you stay at home, alone with the flu, find out from friends, that wasn't true, go out at night with your headphones on, again, and walk through the Manhattan valleys of, the dead" eller vad sägs om de här raderna i låten Sorrow som jag av någon anledning identifierar mig galet mycket med: "Sorrow found me when I was young, sorrow waited, sorrow won" och efter ett tag, i samma låt, de enkla orden "Cause I don't wanna get over you. I don't wanna get over you." Och vidare i Ghost igen: "didn't want to be your ghost, didn't want to be anyone's ghost, but I don't want anybody else, I don't want anybody else" och jag är inte ens olyckligt kär nu för tiden. Men ändå vrids hjärtat mitt runt sjutusen varv och känns hoppat på, stampat på, ivägkastat. Och då har jag knappt blivit dumpad någon gång (jag hann alltid rymma och göra slut först innan den andra hann, tror jag). Och så låten Afraid of Everyone såklart, där sjungs det så här: "I'm afraid of everyone, I'm afraid of everyone, With my kid on my shoulders I try". Say no more säger jag.

Och kom inte att säg att Håkan Hellström är ju glad och käck, där får du lite glädje iallafall. Klart man kan dansa glatt till Håkan, men det är tusan i mig ganska ofta med gråt i halsen, till exempel i nya River en vacker dröm: "Om du älskar mig, kommer jag lämna dig, och om du lämnar mig, kommer jag att älska dig". För övrigt en slags devis jag levde efter förut.

Jag gillar nästan bara sådan här musik! Så konstigt är det ju inte.
/Annika