Jag älskar att hänga på vinden. Plocka bland grejjer, ta ner till lägenheten, ta upp igen. Rensa, organisera och hitta. Vännen Märtha har hängt med upp några gånger, suttit på någon pall och gjort mig sällskap när jag rotat. På sistone har jag lyckats locka med femåringen genom att locka med de magasinerade leksaker som tagit hissen upp.
Och tiden går fortare där uppe. För plötsligt har det gått två timmar. Ungen brukar tända lampan igen när den släcks. Och det blir ett antal gånger. Jag vet inte riktigt hur lång tid den lyser åt gången, men jag får flera gånger ropa innefrån vindsförrådets vråer. –Tänder du igen hjärtat.
Jag  tycker det är skrämmande att vara på vinden själv. Fast ibland har abstinensen sugit mig upp ändå. Och då brukar jag trycka på lampknappen lite sådär i förebyggande syfte, när lampan fortfarande lyser. Jag vet inte om det fungerar så. Det känns bara bra.

Det sägs att man ska städa sitt skrivbord för att må bättre i själen. Gubben Freud skulle antagligen förklara min vindslängtan som ett behov av att rensa nåt undermedvetet, eller övermedvetet? Ett behov av att få ordning på nåt där uppe... i huvudet kanske. I tankarna?....

Nu är jag på jakt efter en borttappad påse eller kartong där jag som gravid stoppat ner en bebisskinnjacka och två par bebisgympadojor i väntan på att ungen skulle komma ut och växa i. Nu är barnet snart för stort för jackan, men jag hittar den verkligen inte. Jag har letat typ överallt och börjar lite neurotiskt att skicka kan-du-se-skinnjackan-mail till saidas dotter och förlitar mig på seende folk i allmänhet. Kanske får du en känsla av var de kan finnas…
Nu har vi i varjefall ordnat med barnvakt så att sambon och jag kan fira allahjärtansdag på vinden. Och kanske finner vi några glömda skatter.

 /Lovisa